Jag brukar stå i spegeln och stirra mig blind på dem. Jag hatar dem. När jag stirrar tillräckligt länge så ser det ut som om de blir större och större. Fulare och fulare. Även fast andra kanske tycker tvärtom, att man är fin som man är. Men man ska trivas själv och göra det som känns rätt för en själv. Jag vet inte riktigt när jag ska få dem opererade, men jag hoppas på att det blir snart. Jag har läst väldigt mycket om det och vet hur det går till. Jag längtar så tills jag har gjort det.

Jag går aldrig med uppsatt hår bland andra människor. Jag vill knappt göra det när jag är ensam heller. Jag känner mig så ful. När jag badar och när det blåser ute så sticker dem fram. När jag har väldigt platt hår så sticker de också fram. Jag vill inte ha keps för även då sticker de fram. Jag vill kunna göra som andra. Ha fina frisyrer, använda keps, slippa oroa mig för om folk lägger märke till dem o.s.v.

Jag vill tacka alla underbara människor som finns i mitt liv som stöttar mig och det beslut som jag har tagit och som har fått mig att våga kämpa för något som jag har velat göra så länge. Ni förstår mig. Det är jag verkligen tacksam för. Tack så mycket! Jag älskar er!