Jag erkänner att jag var svag. Jag erkänner att jag låtsades vara stark. Jag gjorde verkligen mitt bästa för att inte visa att jag rasade sönder. Kanske gjorde jag det för din skull. Kanske för min egen. Jag vet inte. Det spelar ingen roll. Men det gör ont när du inte bryr dig längre.

Du valde att inte se. Du valde att blunda. Det är inte mitt fel så varför fortsätter jag att skriva om dig när jag har slutat att bry mig? 
 
Jag erkänner att jag tänker på dig ibland. Trots att du svek mig. Vet du varför? För att du betydde så jävla mycket för mig. Men jag har byggt upp ett eget liv nu, och jag klarar av att stå på egna ben idag. Jag har gått vidare i livet utan dig vid min sida.

Jag har kämpat för att få styrkan att räcka till. Jag gav den till dig och hade ingen kvar till mig själv. Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att släppa taget. För jag lever mitt eget liv nu. Bara mitt. Men jag delar det med många andra.

Jag har kunnat leva den här tiden utan dig så varför skulle jag inte kunna leva utan dig föralltid?