Jag minns begravningen så väl. Den vita kistan, ljusen, blommorna och den röda rosen jag höll i handen. Den var så fin. Jag minns smärtan. Jag minns tårarna. Jag satt längst fram. Jag stirrade på kistan. Allting kändes så overkligt. Så meningslöst. Jag kände mig tom. Tom på allt. Tom på livsglädje. För mig var det overkligt att det var du som låg i den vita kistan. Tårarna föll och allt jag ville var att du skulle vakna upp.

När jag grät sa du alltid att jag inte skulle vara ledsen. Men det var svårt att låta bli. Du kämpade i flera år med sjukdomen. Du var så stark. Jag minns allting så väl. Alla sjukhusbesök, alla mediciner du var tvungen att ta och smärtan. Jag minns glädjen vi delade och skratten. Jag minns allt. Jag glömmer aldrig.

Om jag någonsin skulle få en enda önskan så skulle jag önska att du vaknade upp.  Jag skulle inte önska mig någonting annat. Ingenting annat. Jag drömmer ofta om dig. Att du fortfarnde lever. Jag vaknar ofta av att jag gråter de stunderna. Jag vill känna dina armar runt min kropp, känna din närhet och din värme. Jag vill höra din röst och ditt skratt igen. Jag vill se dig le. Jag vill ha de som förut.

Jag skulle aldrig ha klarat av det här om det inte vore för min fantastiska familj och mina fantastiska vänner. Det är de som har fått mig att inse att livet är värt att leva. Trots att såren aldrig läker.

Mamma, pappa, lillasyster och mina världens bästa vänner tack för att ni har gett mig styrkan att fortsätta kämpa. Tack!

Jag älskar er.

Jag ska klara det här. Allt för din, min familj och för mina vänners skull. Jag ska klara det även hur svårt det känns vissa stunder.

Jag har bestämt mig.
Jag ska klara det här.