Man kan aldrig tvinga någon till att älska om inte den själv vill. Om jag väljer att hata så är det mitt beslut. Ingen annans. Jag hatar att hata. Men jag hatar för att jag har en anledning.

Jag drömmer om att få spotta på dig rakt i ansiktet och säga hur mycket jag hatar dig. Jag drömmer om att få se dig förstöras. Jag vill se hur du slits i bitar. Du är iskall och hjärtlös. Det enda du bär på är hat. Du skryter om dig själv som om du vore något. Du ser inte det som alla andra ser. Du är patetisk och falsk. Du är oälskad. För vem skulle kunna älska någon som du? Ingen.

Jag skulle inte gråta en enda tår om du dog. Du skulle inte förtjäna en enda tår från någon. Jag skulle aldrig gå på din begravning. Inte ens om jag fick betalt. För allt som du har gjort och så som du har betett dig mot min familj och de andra är oförlåtligt. Jag har sett vem du är. Redan från början. Jag skulle skämmas om någon skulle fråga om vi var släkt. Men jag döljer det. Det har jag alltid gjort. Du betyder ingenting för mig. Därför så har du ingen plats i mitt hjärta.

Vad finns egentligen bakom ditt yttre? Känner du någon skam? Någon ånger? Någonting alls? För dig går livet vidare och du fortsätter att le ditt fula flin. Jag klarar inte av att se dig le. För det är så falskt rakt igenom. Det knäcker mig. För du förtjänar inte att le.

Om du någonsin pratar illa om min familj eller någon av de andra så ska du få ångra att du ens flyttade hit igen din fule fan. Jag hatar dig och jag vägrar att låta dig vinna det här. Du kommer att falla först av oss två, och den dagen ska jag le. Jag ska le den dagen då du faller.

JAG HATAR DIG.