Jag minns så väl när vi träffades, du och jag. Jag kände direkt något speciellt, men jag visste inte vad det var. Men det jag vet idag är att det skulle bli svårt att glömma. Nästa dag när vi träffades igen, såg du mig i ögonen och böjde dig fram och kysste mig. Jag kände mig lycklig. Du var allt som jag inte vågade tro på från början, för du var så bra. Men jag visste redan från början att det skulle bli svårt, när avståndet var så långt. Men trots att jag visste byggde jag upp förhoppningar, som sen skulle gå sönder precis som mitt hjärta.

Jag gav aldrig upp hoppet om att det någon gång skulle bli vi. Men när du sa de där orden till mig, gick något sönder i mig. Mitt hjärta. Jag kände hur jag bara gav upp och föll den stunden. Men trots att jag vet att drömmen om dig och mig är omöjlig, så kämpar jag med att inte ge upp hoppet. Inte än. Aldrig. Trots att jag vet att jag borde. Men det är svårt att glömma någon bara sådär. Det vi alla. Även du och jag. Jag är dum som hoppas på något som är omöjligt. Jag vet ju att jag borde sluta hålla mina drömmar vid liv. Det vet jag. Jag var alldeles för dum för att tro på kärleken just då.