Jag beundrade din styrka. När jag blev svag gjorde du mig alltid stark igen. Jag har svårt att leva i nuet eftersom du är borta. Jag tänker ofta på dagen då det kändes som om mitt hjärta blev utslitet från mitt bröst. Det kändes som om hela min värld rasade sönder. Att leva utan dig är en kamp. Men jag vet att du mår bra där du är nu. Men jag kan inte låta bli att gråta. Du sa alltid " var inte ledsen". Men jag var det ändå. Och jag är det fortfarande. Det gör ont. Men jag vet att du alltid finns här. Jag har kvar mina minnen. Dem kan ingen någonsin ta ifrån mig.  Bilderna på dig väcker så många minnen, och jag känner hur tårarna samlas i mina ögon varje gång jag tänker på den där dagen. I hela mitt liv har jag varit rädd för att den där dagen skulle komma, och till slut gjorde den det. Och det kändes som om jag dog inuti. Som om någon eller någonting slet ut min själ och allt annat som fanns där inne. Det kommer aldrig att läka helt. Aldrig. Men jag vet att någon dag kommer vi att mötas igen. Någonstans.