Jag tror på att man träffas igen. Inte nu men sen. Om ett tag. Jag tror på att allting finns kvar trots att det känns som om allt har försvunnit. Som om man just har förlorat. Men man kommer att vinna. Kanske inte nu men sen. Det tror jag på. När man har förlorat någon känns det som om ingenting finns kvar. Trots att man har så många kvar. Vissa stunder kommer allting på samma gång. Jag tänker på allt som jag och du var med om. Du lärde mig så mycket. Du älskade mig, och jag vet att du gör de fortfarande. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Men jag försöker och jag kämpar. För jag vet att du skulle vilja att det skulle vara så.

 Du ville inte försvinna. Du ville stanna. Jag vet hur mycket du kämpade för din och alla andras skull. Att se hur ont du hade gjorde ont i min själ. Det plågade mig. Det gjorde ont. Men det var ingenting mot den smärtan du kände. Att se dig brytas ner på det sättet gjorde ont att se på. Jag önskar att ingenting tog slut. Att allt var som vanligt. Men så är det inte. Det kan det inte. Jag tänker på dig varje dag. Och jag vet att du aldrig lämnar min sida. För du ställde alltid upp för mig. Och du vet hur jag mår nu. Du kan inte lämna mig. Jag vill ha dig i min närhet. Huset känns så övergivet. Tomt. Jag vill gå ner till dig och veta att du är där. Att du svarar mig när jag pratar med dig. Jag skulle göra allt för att få ha dig kvar. Jag kände mig så maktlös. Så hjälplös. Allt jag ville var att du skulle bli frisk. Att du skulle slippa ha ont. Slippa den där plågande smärtan. Men jag är inte någon superhjälte. Jag är bara jag.

Du gav mig styrkan att våga vara mig själv. Att våga tro på min förmåga att lyckas här i livet. Du hjälpte mig att inte ge upp. Att aldrig sluta kämpa och tro på att jag faktiskt kan om jag vill. Ditt stöd tog mig dit jag är idag. Du hjälpte mig att stå på egna ben. Du ringde och jag kom ner. Men när jag kommer ner idag. Då är du inte där. Du är där men inte på det sättet. Jag vill krama om dig och säga att jag älskar dig. Jag vill inte gå vidare. Är jag tvungen? Jag vet inte. Jag vill inte. Jag kan inte. Inte utan dig.

Jag beundrade din styrka. När jag blev svag gjorde du mig alltid stark igen. Jag har svårt att leva i nuet eftersom du är borta. Jag tänker ofta på dagen då det kändes som om mitt hjärta blev utslitet från mitt bröst. Det kändes som om hela min värld rasade sönder. Att leva utan dig är en kamp. Men jag vet att du mår bra där du är nu. Men jag kan inte låta bli att gråta. Du sa alltid " var inte ledsen". Men jag var det ändå. Och jag är det fortfarande. Det gör ont. Men jag vet att du alltid finns här. Jag har kvar mina minnen. Dem kan ingen någonsin ta ifrån mig.  Bilderna på dig väcker så många minnen, och jag känner hur tårarna samlas i mina ögon varje gång jag tänker på den där dagen. I hela mitt liv har jag varit rädd för att den där dagen skulle komma, och till slut gjorde den det. Och det kändes som om jag dog inuti. Som om någon eller någonting slet ut min själ och allt annat som fanns där inne. Det kommer aldrig att läka helt. Aldrig. Men jag vet att någon dag kommer vi att mötas igen. Någonstans.

Tårarna rinner ner från våra kinder. Medan du vandrar barfota längs en grön, blommig äng. Hand i hand med någon du älskar. Någon som du inte har träffat på väldigt länge. På en underbar plats där du är frisk nu. Där smärtan inte plågar dig längre. På en plats där solen skiner. Där gräset alltid är grönt. Och där blommorna inte vissnar. Där dagarna aldrig tar slut. Du bär en krans runt ditt huvud gjord av vackra blommor. Det är en plats där mörkret inte existerar. Där finns inget ont.

Jag älskar dig.