Hon lever helst i drömmarna och i fantasin. De får henne att orka. De ger henne en liten gnutta falskt hopp. Men hon vet att det hon upplevde med honom förut aldrig mer händer igen. Det vet hon. Men hon kan inte låta bli att tro på ett falskt hopp som fortfarande finns kvar inom henne om att det en gång kommer att kännas som det gjorde då.

Han är inte bättre än henne. Inte på något sätt. Fast han kanske tror det. Hon gjorde något som hon helst inte ville vara med om ännu en gång. Hon föll pladask för något som egentligen inte fick hända igen. Hon föll för killen som bara ville åt hennes kropp. Inte hennes hjärta. Killen som använde henne som en leksak och inte brydde sig ett dugg om hur det fick henne att gå sönder inombords.

Hon kan inte låta bli att tänka på hur det kändes när hans nakna hud rörde vid hennes. Hon vet att det inte är bra för henne. Det är inte bra för henne att hon väcker gamla minnen till liv och river upp såren som kanske läker någon gång. Men hur ska de kunna läka när hon bara river upp dem gång på gång? I dag vet hon att varje ord, varje beröring, varje kyss och allt det andra som hände inte betydde någonting. Inte ett endaste dugg. Hon blundar för sanningen och inbillar sig att det bara är tillfälligt. Att de en dag kommer att nudda varandras läppar igen. Att hon en dag kommer att få röra vid hans kropp precis som hon gjorde förut.

Längtan efter honom gör det svårt att tänka på någonting annat. Hon vill gömma minnena. Gömma dem någonstans där ingen kan hitta dem igen. Framför allt där hon själv inte kan hitta dem igen. Men det är så mycket som påminner henne om honom. Så mycket som gör det svårt att det inte bara går att glömma. Hon skulle gärna vilja glömma och ge hennes liv en chans att gå vidare. Men det går inte för det är hon själv som stoppar livet från att gå vidare. Hon vill. Men hon kan inte. Det är inte omöjligt. Det är bara svårt. Men ändå.

Det är inte lätt att känna tårar rinna längs nerför kinderna så ofta som det gör för henne. Då vet hon att ingenting har glömts bort. Varje minne har klistrat fast sig på hennes hjärna. Varje dag och natt ligger de där minnena och gnager i hennes huvud.  Om och om igen. Filmen om dem spelas upp gång på gång i huvudet. Det är det lilla hoppet som gör det svårt att gå vidare. Tankarna på dagen förvandlas till drömmar på natten. Hon ser honom överallt. Han försvinner inte från hennes huvud. Han gör henne illa fast han inte vet om det. Han skapar nya sår och låter dem växa sig allt större. Större och som svider mer än någonsin.

Den dagen då hon inte ser hans ansikte i sitt huvud längre. Det är då hon vet att hon är redo för att gå vidare. Redo för att tro på sig själv och radera alla tankar som gav henne falska förhoppningar. För då är det hon som är den starka spelaren och då är det han som ångrar sig att han gav upp henne alldeles för tidigt. Då är det hon som står upp och då är det han som ligger och vrider sig av ånger när han får se det han aldrig såg förut. Då glänser hon och hennes leende som består av lycka kommer att krossa sönder honom i bitar. I så många bitar som gör det omöjligt för honom att bli hel igen. Då är hon vinnaren och han är förloraren. Då är det ombytta roller. Den dagen. Ja, den kommer. Någon gång. Hon behöver bara ha tålamod.